I samband när brevet kom så spydde jag 6 gånger under natten. Jag fick komma in akut till min Hälsocentral, jag hade ett blodsocker på 2. Jag fick en remiss till Kirurgen på akuten i Hudiksvall. När jag kom in dit så gjorde de en magnetkameraröntgen på min mage. Den var full i små kulor, hela tarmen och ända upp i magsäcken. Jag fick en massa laxermedel där och en massa laxermedel att ta hemma. Då satte eländet igång. Jag hade diarréer, svåra, att ta sig upp ur sängen till toaletten utan att ha smetat ner hela golvet var en omöjlighet. Och så fortsatte det mest varenda vecka.
Den 16 mars så fick jag komma till endokrinologen för ett synachtentest. Läkaren tittade på mina tidigare prover och sa direkt utan att ha sett provsvaren att jag hade en sekundär binjurebarksvikt.
Vad? Vad är binjurar? Njurar har jag hört talas om men inte binjurar. Jag förstog ingenting. Jag fick berätta för läkaren om mina sista år. Hårt jobb, mycket stress, en helt destruktiv relation som innefattade det mesta man kan tänka sig i kränkning. Kortisonsprutor för min onda axel som aldrig gav med sig. Frozen shulder sa man då. Endokrinologen instruerade mej om hur binjurebarksvikt fungerar och hur akut binjurebarksvikt fungerar. Att jag måste söka akut vid diarréer och kräkningar eller om jag mådde mycket dåligt.
Mycket dåligt, det är bara förnamnet på hur jag mådde. Endokrinologen ringde en vecka efter jag fått Hydrokortison. Jag var inte ett dugg piggare, det som hade hänt var att värken lagt sig. Du blir piggare om ett par veckor, sa han. Visst, inte ett dugg piggare. Men diarrén fortsatte och ibland blev jag så dålig att jag var tvungen att åka in akut. Jag var medvetslös ibland när jag kom in. Men ingen läkare kopplade ihop mitt mående med binjurarna, de avfärdade mej 5 gånger och skickade hem mej och jag blev bara sämre.
Jag ringde till endokrinologen som skickade kort och en skriven ordination och hur den skulle följas. Då hände det saker när jag kom in akut. Jag fick genast solu chief spruta samtidigt som natriumdropp sattes. Det hände tom att jag visade kortet för en läkare som sprang förbi. BRA, sa han och gav en muntlig ordination till närmaste sköterska. Bra att du sa till sa han. Sedan kollade han alla frågor runt Addison symtom. Men jag har inte haft såna. Det var början på mitt klippkort hos ambulansen. Så till slut kände dom igen mej och visste vad som gällde.
Här i Gävleborg har man inte solu chief sprutor i ambulansen som i Värmland, man har betapred, men det är kortison det med och de visste att tuppade jag av så var det dags att försöka få i mej det.
Jag kom in i Hudiksvall en gång. När de kopplat upp mej mot alla maskiner så skrek sköterskan, maskinerna fungerar inte, vi måste ha ett annat rum. Jag fick lugna henne och säga att det är inte maskinerna, det är min kropp. Då blev det fart med sprutan och droppet. Och sedan fungerade maskinerna helt perfekt. Sköterskan och läkaren sa att de aldrig hade sett något liknande. Nä hä sa jag. Men då måste ni ha missat många akuta kortisolsvikter, för jag kan inte vara den enda binjurepatienten i hela länet. Dom tittade på mej och sedan gick de ut.
Så fortsatte det... och dagtid så ska man söka akut på sin hälsocentral. Så när diarréerna hade suttit i 4 dagar och visade inga tecken på att ge sig så sökte jag akut på hälsocentralen. Min husläkare satt dropp och skrev akutremiss till Bollnäs. De la in mej. Och dagen efter så vaknade hjärnan till. De gav mej 100 mcg soli chief varannan timme? Jag hade för mej att 4 timmars mellanrum är det som ordineras. Jag ringde ner till endokrinologen i Uppsala. Sköterskan där sa att fortsätter dom ge dej så mycket så riskerar du hjärnblödning. Ta dej därifrån så snabbt som möjligt!
Innan jag hann klä på mej så kom en läkare in och presenterade sig som endokrinolog. Han sa att du har ingen tumör i hypofysen, han hade tittat på bilderna. MR gör man när man inte är säker på orsaken till att binjurarna inte fungerar. Nä hä, så bra sa jag. Sköterskan i rummet kom över till mej och frågade om jag var reumatiker. Nej, jag är inte det svarade jag. Men, sa sköterskan. Rematologen var ju här hos dej nyss? Nej, det var endokrinologen. Nej, nej, vi har bara en endokrinolog och det är en kvinna som heter Lena sa sköterskan. Hon berättade att hon jobbade nere på endokrin och rematologen normalt. Jag tänkte, då har hon koll. Det är bäst att jag beger mej härifrån.
Jag klädde mej och gick ut till busshållsplatsen. Jag såg att dom letade mej, men jag höll mej undan. Jag tänkte att Aleris Sjukhus i Bollnäs ska jag aldrig mer till. Det är olagligt att utge sig för att ha en specialitet som läkare, det är farligt att få för mycket solu chief. Nej, dit ska jag aldrig igen.
Bussresan var pest. Jag svettades och kallsvettades om vart annat. Jag mådde illa och undrade hur resan skulle gå. Som tur var så finns det en busshållsplats ca 70 m från min hälsocentral där min bil stog sedan gårdagen. Jag gick den korta biten och kunde inte andas. Svetten rann i droppar av mej. När jag stog utanför hälsocentralen så insåg jag att jag måste få hjälp.
Jag fick komma in i undersökningsrummet, sjuksköterska Katarina fräste till mej att jag inte bara kunde komma in akut. Det fick vara slut på såna dumheter. Hon hann knappt prata klart förrän de värsta diarréer jag haft i hela mitt liv satte igång. Jag sket ner hela rummet, mej själv, mina kläder. Jag hann inte mer än ut förrän det började om. Jag fick sjuksköterskekläder av en annan sköterska. Men jag hann inte mer än få på dom förrän det började om igen. Så de hämtade vuxenblöjor åt mej. De hjälpte inte, jag fortsatte skita ner mottagningen. Och det blev nog för mycket för kroppen. Jag svimmade i undersökningsrummet. Jag vaknade av att sköterskorna klev över mej? Och sedan var det bara att springa igen. Sedan tuppade jag nog av.
Jag vaknade av att en okänd läkare kom in. Jag visade henne kortet. Hon ville inte se det. Vi ska prata sa hon. Nej sa jag, jag behöver behandling. Du ser väl hur jag mår. Skicka henne med sjukresor till något sjukhus hörde jag henne säga. X trafik hade sagt till mej när jag blev medvetslös i taxin att vi kör inte dej med tanke på din sjukdom. Och det gjorde att jag ringde X trafik och talade om att det var mej dom ville skicka och med svåra diarréer. Nej, sa X trafik. Dom får skicka dej med ambulans. Sköterskan hörde samtalet och gick till läkaren. Ring polis för avhysning sa läkaren. Och där någonstans tuppade jag av igen.
Jag vaknade att jag drogs fram under britsen av två unga poliser. De fick upp mej på britsen och tittade på läkaren. Sedan sa en av dom. Men hon ser ju riktigt sjuk ut. Är du säker på det här? Hon ska ut skrek läkaren. 2 unga starka poliser kunde inte hålla mej på benen. De hanterar drogade personer med glans, men mej kunde de inte hålla på benen utan var tvungen att ta rullstol.
Väl ute i tunna sjukhuskläder så satt dom mej på en bänk, det var 13 grader ute och jag frös. Jag sa åt dom att jag är inte i skick att köra hem, ni måste köra mej hem. Det är inte vårt jobb fick jag till och du ring INTE ambulans, vi spärrar adressen, Tyvärr så kan polisen göra det. När de åkt så försökte jag ta mej de 5 m det var till bilen. Jag svimmade halvvägs, jag vaknade av ett bildäck 10 cm från mitt huvud. Det var personal som var på väg hem. Hon körde runt mej, och vad jag förstår var det sjuksköterska Katarina. En sjuk patient ligger avsvimmad utanför hälsocentralen, och personalen försöker sickzacka runt patienten?
Jag låg och frös och tänkte, ligger jag här kommer jag dö. Jag ringde 112 och ambulansen kom direkt. Det var killarna från Söderhamns ambulansen och de tittade på mej och sa, nu är vi oroade. De ringde in till hälsocentralen för att få läkarstöd, de har egna nummer att ringa på. Men läkaren vägrade svara, istället så stog halva personalstyrkan och tittade på i fönstren. Nä, nu jävlar sa en av killarna. Nu kör vi dej till Gävle. Och det var andra gången det blev blåljus in.
Vistelsen på Gävle kommer i nästa inlägg. Men när jag kommit in på akuten och fått solu cheif så mailade jag läkaren som startat hälsocentralen. Hon blev uppsagd och förbjuden att vara på arbetsplatsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar