Men när jag skulle logga in på datorn så såg jag inget. Jag gick då till en av läkarna som jobbar där. Han gjorde synkoll på mej och skickade mej direkt till ögonläkare. Jag hade fått ett traumatiskt tillstånd som gjorde att inte ögat kunde fokusera som det skulle. Allt utlöst av traumat.
Men dum som jag var så fortsatte jag. Jag upptäckte att jag led av symtom av PTSD. Flashbacks, ängsla, oro, oerhörd trötthet. Och att komma till vuxenpsykatrin är svårare än att ta sig in till kungen och drottningen så där fanns ingen hjälp att hämta. Jag blev bara tröttare och tröttare.
Efter 6 månader så tog läkaren sköldkörelprover på mej. Dom var inte bra och jag sattes in på medicin. Tyvärr så hjälpte den inte mycket, snarare tvärtom, jag uppvisade allergiska besvär.
Ofta när man råkar ut för traumatiska händelser så reagerar hela hormonsystemet. Oftast är det binjurarna som reagerar när man råkar ut för traumatiska händelser som skapar stress. De går på överväxel för att klara av den stress som finns i kroppen. Och den hänger ihop med binjuren.
Jag krashade och var hemma och vilade några månader. Jag upptäckte det naturliga grissköldkörtelhormonet. Det fick mej att må mycket bättre.
Jag har råkat ut för några bilolyckor och gått med svår smärta. Så många smärtläkare och ortopeder har försökt att hjälpa mej utan resultat. De gav upp till sist, och jag fick enbart smärtlindring via opiater och andra smärtsstillande som aldrig räckte för att göra mej smärtfri.
2014 så misshandlades jag svårt. Jag blev liggande med hjärnskakningssyndrom i 6 månader vilket ökade min posttraumatiska stress. Och självklart fick binjurarna jobba ännu mera, men utan att någon tittade över dem.
2015 började jag jobba som konsulent. Jag jobbade mellan 300-400 tim/månaden. Under den tiden fick jag många blodtrycksfall, så kraftiga att jag blev liggande på golvet. Jag blev inkörd flera gånger till akuten. De gissade på allergi och gav mej betapred som är en form av kortison. Jag blev jättepigg och fick åka hem. Ingen funderade över mina binjurar. Det är sällan läkarna har det i åtanke eftersom det inte är så vanligt. Det här hände flera gånger. Och jag blev bara tröttare och tröttare.
En fallolycka 2015 däckade mej totalt. Men jag försökte jobba 2016, men märkte att jag fick ont på ställen jag aldrig haft ont i. Jag gick med krycka och kunde inte gå i trappor. Jag hade svårt att vara helt på topp i hjärnan under arbetstiden. Stressen låg över mej hela tiden.
Jag blev hemma i 3 månader före en operation av axeln. Jag mådde bra i 2 veckor, jag kände inte av axeloperationen alls. 3:e veckan hade jag så ont att jag knapp stog ut. Ortopeden förstod ingenting. De gjorde en MR och allt såg bra ut.
Samtidigt kontaktade jag min endokrinolog i Uppsala. Jag sa att det var något fel. Jag hade aldrig mått så dåligt under hela mitt liv. Som jag förstod det så randade sig läkaren. DVS han gjorde sin specialistpraktik hos endokrinologen för att bli endokrinolog.
Han lyssnade verkligen på mej. Han tog alla prover som kunde tas. Bla urininsamling för att mäta hormonet kortisol. Det låg under referens. Man tog ett nytt morgonprov på kortisol hos husläkaren. Det låg på 29 men borde ha legat på minst 250. Läkaren läste det men gjorde inte ett skvatt åt det.
Istället fick min husläkare ett brev, de ville avsluta mej på endokrinologen eftersom jag inte tog proverna. Hon hade varit med och hjälpt sköterskorna med proverna. Hon slog upp den nationella provdatabasen och såg mitt låga värde på kortisol. Då skrev hon ett brev tillbaka och jag blev kallad till endokrinologen omedelbart. De gjorde ett synachtentest på mej som visade att mina binjurar inte fungerade för 5 öre. Och jag sattes omedelbart in på Hydrokortison.
Syntachtentest, då sprutar de inte hormonet ATCH som hypofysen producerar för att se hur binjurarna reagerar. Man mäter 2 gånger hur binjurarna producerar kortisol.
Vad är då kortisol. Det är ett livsnödvändigt hormon som tar hand om stress, inflammationer, hjälper till med alla funktioner i hela kroppen. Har man 0 i kortisol då är man död.
Innan allt detta kom fram så mådde jag så dåligt och hade så ont att jag inte tog mej ur sängen på 7 månader. Jag levde på näringsdryck från apoteket eftersom jag inte har något socialt nätverk att tala om.
Under den här tiden mådde jag så dåligt fysiskt att jag gjorde 2 suicidförsök. Inget lyckades för magfunktionen hade stannat upp. Så dåligt mådde jag. Jag började spy när jag sov. När jag kom till husläkaren var blodsockret väldigt lågt och hon skickade mej till akuten. Det visade sig att magen stannat upp helt och jag var förstoppad ända upp i magsäcken, det var därför jag spydde på nätterna. Jag hade bara tur att jag inte kvävdes av spyor. Det finns nog en ängel som vaktar över mej. Så många gånger som jag spydde i sömnen och kanske har jag hållit på att kvävas fast jag inte upptäckt det själv.
När de gjort synachtentestet så tog det 3 dagar med hydrokortison för att all värk i kroppen skulle försvinna. Kortisol ska bla släcka alla inflammationer i kroppen. Jag har nog haft kortisolbrist under en längre tid utan att läkarna uppmärksammat detta. Men med kortisonet så började inflammationerna lägga sig.
Jag fick noggranna instruktioner hur jag skulle bete mej vid längre diarrer och om jag kräktes. Då behövs kortison intravenöst tillsammans med natrumcloriddropp.
Våren 2017 började det komma hemska diarréer. Det fanns inget stopp. Och jag åkte ut och in på akuten med mina diarréer och alltid med ett mycket lågt kortisolvärde. Nu kan man inte lita på ett kortisolvärde som är taget utan att man är utan kortison i 4-5 dagar, det verkade inte läkarna veta. När de sprutade kortison i en arm och tog prov i en annan så fick jag ett kortisolvärde på 3000. Och det var ett felvärde det också, men det var bara husläkaren som insåg att det är inte mänskligt att ha ett så högt kortisolvärde och att det måste vara ett felvärde.
Det här var den jobbigaste period jag någonsin upplevt i mitt liv. Under den här resan grät jag mer än att jag inte grät. Idag har jag lärt mej att det är mitt första tecken på att jag är låg. Det fanns ingen mer mening med livet när man inte tog sig ur sängen, när hela kroppen värkte mer än att den inte värkte, att ingen förstod vad det var för fel på mej. Jag bröts ner mer och mer psykiskt. Det fanns inget kvar av den forna människa jag var.
Varför leva när man inte tar sig ur sängen, när man inte orkar göra man och när tårarna rinner 24-7? Jag kunde inte se helhetsperspektivet på något sätt. Jag var bara så trött att det inte fanns någon livslust kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar