Innan allt hände på hälsocentralen så märkte jag en vecka före att jag inte kom ihåg hur jag bromsade och kopplade samtidigt. Jag fick problem med att komma ihåg vad som hänt i närtid. Så fort jag körde bil fick jag stanna efter 2 mil och kräkas, och jag kräks aldrig. Så allt var så konstigt. Läkaren hittade inga fel?
Nu fortsätter ambulansfärden. När jag kom in på Gävle sjukhus så laddes jag in direkt på AVA. Varför visste jag inte först. Jag hade ett jättehögt CRP som dom inte hittade svar på. Jag fick solu chief var 4:e timme. De kunde inte få upp mina kortisolprov. Efter 2 dagar slutade mitt höger ben att fungera, jag svimmade när jag var uppe. Neuro, Endo och Psyk kopplades in. De kunde inte se något annat än att kortisolet stängt av mitt ben. Jag hamnade i rullstol och där blev jag sittande i 2 månader.
Dom skickade ner mej till Akademiska som inte heller kunde förklara det som hände. Så jag åkte hem.
Jag behövde naturligtvis en rullstol för att ta mej på toaletten, men icke. Det kostade extra att få hem samma dag enligt arbetsterpapeuten. Jag fick ringa den läkare som startade hälsocentralen. Han blev fly förbannad. Och dagen efter hade jag en rullstol på plats.
Chefen på AVA hade satt ihop ett schema för kortison för mej. Jag började på 90 mg per dag och sakta trappades det ut. Jag kontaktade homeopathuset för håranalys. Då vände det för mej.
Under den här tiden sviktade jag 3 gånger. Jag fick inte äta NDT för endo. Mina sköldkörtel värden åkte berg och dalbana. Så läkarna på akuten sa åt mej att det var dags att sätta in det igen. En gång så var det en urinvägsinfektion som skickade in mej på akuten.
Jag satt i rullstol i ca 2-2.5 månader, när jag kunde kliva upp så kom benet sakta tillbaka. Men fortfarande så kan det försvinna. Men endo tycker att det är husläkarens sak att utreda det.
Sitta i rullstol vill jag aldrig göra igen. Läkarna jobbade non stop med Färdtjänst på X trafik så jag skulle få färdtjänst. Till slut ringde en handläggare upp. Hon sa, du är socialsekreterare ser jag i läkarintygen som kommit in. Hur skulle du formulera ett beslut när det är svårt när man inte vet om det är bestående. Så jag fick formulera mitt eget beslut gällande färdtjänst. Man kan bara skratta åt tokigheterna.
Det var en nyttig erfarenhet att sitta i rullstol, det gav mej förståelse som man aldrig kan få genom att försöka förstå.
Mina svikter började avta när jag började ta kosttillskotten från homeopahuset. Men proverna var inte bra. Jag hade för lite blodplättar. Jag hade en hög sänka under en lång tid som ingen förstog. Och det höll i sig i 9 månader.
I september gjorde jag ett synachtentest. Det visade 400, och referens är 500. De försökte trappa ut mej men det gick inget vidare. Uppsala remitterade mej till Aleris endokrinolog här. Hon ladde upp ett nytt uttrappningsschema. I andra besöket berättade hon att Lio skrev hon inte ut. Levaxin fanns det inte en människa i Sverige som var allergisk mot. Och jag har aldrig haft så mycket allergiska besvär som när jag provade Levaxin. Då bad jag om nr till hennes chef. Då kunde jag inte vara hennes patient längre utifrån att man inte ska avsluta en fungerande behandling. Och ringde jag chefen var jag inte välkommen mer. Lika bra det tänkte jag. Och lät henne skriva en remiss till Gävle.
Jag fortsatte den icke fungerande uttrappningen. Jag mådde pyton. Jag tog mej inte ur sängen längre. Jag kände att jag var låg hela tiden. Utan respons från någon läkare. Så jag försökte och försökte. Jag var tillbaka från början igen. Och det kändes fruktansvärt efter att nyligen fått tillbaka en del av livet.
Det var frustrerande. Samtidigt hamnade pappa på sjukhus, de amputerade hans ben, jag var tvungen att gå upp i dos för att orka vaka, orka åka till pappa som svävade mellan liv och död under 3 månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar